Jag läste en väldigt intressant artikel i modemagasinet CHIC, älskar för övrigt den tidningen! Iallafall, på sidan 67 fram till sidan 69 i kategorin “Fenomen” läste jag en artikel skriven av Sanna Moen (Illustrationer, Aina von Segebaden).
Jag tänkte ta upp vissa bitar ur artikeln och baka in mina åsikter kring detta. Tyvärr kan jag inte länka artikeln då jag inte finner den på CHIC’s hemsida (klicka här) efter mycket sökande. Informationen är mestadels tagen ur artikeln.
Det börjar med
“Vi blir olyckliga av det, riskerar att förlora jobbet och stör oss på våra vänner – ändå är Facebook för de flesta ett socialt måste. Är du inte med? Ja då kan det gå ännu värre…”
Statistiken säger att 4 miljoner svenskar har Facebook, 3 miljoner av dessa är dagligen uppkopplade. Det betyder att de resterande 5 miljoner svenskar alltså inte finns. För utan Facebook finns du inte, eller?
Jag gick med 2009 tror jag… och gick ur 3 år senare. Tror inte jag har varit med på något socialt nätverk så länge. Närmare 200 vänner/släkt/bekanta fanns i min “vänlista”. hur många av dom jag egentligen brydde mej om spelar väl ingen roll, men för ärlighetens skull: kanske 50 personer.
En antropolog vid namn Robin Dunbar menar att vår hjärna “bara” klarar av 150 meningsfyllda relationer i taget. Det har ni kanske hört? Var på nyheterna för ett tag sedan.
Så, med mina kanske 50 bry-mej-om-personer hade jag runt 150 personer som jag egentligen bara blev vän med för att vi gick i skolan ihop/vi hade pratat på någon fest/en kompis kompis/en släktings kompis. För ja, jag blev ofta vän med någon för att vara snäll, inte är det väl kul att bli nekad? Det resulterade i att jag fick blocka vissa personer eftersom dom mer eller mindre stalkade mej. Där började jag sätta stop och både rensa samt ignorerade vissa personer.
Utan Facebook finns du inte sägs det, skämt eller inte. Men hur intressant är det egentligen med att veta att du precis bytt bajsblöja, att du uppdaterar din relationsstatus till “gift” direkt efter vigseln eller skriver ut det mörkaste inom dej (eller ja, nästan) för att få en gnutta respons? Och respons får man ju! Det finns knappt något mer givande för uppmärksamhetskåta kvinnor och män! Grattis, fantastiskt hur många tummar Adam SeXyBoiii Karlsson får när han visar upp en svettig bild efter gymmet på hans solariebruna mage. Precis vad jag vill se. Eller hur Eva ParTyBruuuDeeen Svensson går längre och längre med sina utmanande bilder just för att hon räknar tummarna och planerar vad hon ska lägga upp härnäst. Roligast är ju att läsa hur förbannade folk är på sin partner, sina föräldrar eller hur jävla dum i huvudet dennes ex är. Och och och!!! Inte glömma, kommentarerna kring liknande statusuppdateringar, vi måste ju visa att vi bryr oss – eller hur? Eller åtminstone gilla en kompis kommentar just för att vi kanske inte orkar, vill eller vågar skriva något själva. Det är ju ett bra sätt att kunna vara med fast man knappt syns.
Fan jag blir ju så jävla nyfiken när Gertrud uppdaterar att det är slut mellan henne och Per-Åke… men så väl känner jag henne inte så jag kan fråga! Bara att vänta till någon annan gör det…
Om du inte har Facebook är det ett tecken på att du är psykopat. Åh hjälp… spärra inte in mej för att jag inte deltar i Facebooksekten, snälla… Vem påstår detta då? Psykologen Christopher Möller som drar paralleller med massmördaren James Holmes. Han saknade Facebookkonto. Flertal kriminella/mördare/etc. saknar Facebookkonto.
Nej jag är inte en av dom, eller vad tror ni? Att jag inte har ett Facebookkonto eller att jag är en massmördare…? Såklart det förstnämnda.
Mer och mer använder sej företag av Facebook. Om du är arbetslös, som är jag för tillfället, är det negativt för mej när jag söker arbete. Döljer jag något? Varför lämnar jag inga digitala spår? Hallå, jag har en blogg! (nu har ju inte alla någon blogg, men jag utgår lite från mej själv här nu). Sedan har jag även mailkonto och ett mobilnummer, så svår är jag inte att få tag i.
Facebook skapar ett omedvetet vanebeteende. Du blir beroende och du bara måste gå in för att se – ja, vad är det du vill se egentligen? Ditt ex? Vad din kompis skriver för elakt om dej för att ni just bråkat? Se hur alla andra är så lyckliga och skriver om sina meningsfulla liv medan ditt liv är skit?
Det känns ju knappast som en sund social vana?
Hur jag har svårare att få arbete genom att inte ha Facebook, nej man alltså jag ser inte det. Jag gör inte det. Hur kan det vara svårare? Eftersom Facebook är så vanebildande så behöver jag inte sitta med mobilen/datorn/iPad etc. för att kolla Facebook hela tiden. Det borde väl ändå ses som ett plus då många arbetsgivare/arbetskamrater klagar på att arbetstagare pillar för mycket med mobilen, även när det inte är rast.
På Facebook visar du upp dej själv på det mest fördelaktiga sätt. Du jämför dej med andras liv och tycker att deras är mer händelserikt än ditt egna. Skapar inte detta psykisk ohälsa? Speciellt när människor “jagar” och “tävlar” om vem som har mest vänner på Facebook. Det kan liknas med exempelvis hur populär du är. Ett annat typiskt exempel är när människor går bakom ryggen på dej, uppdaterar flitligt med pikar om någon den hört och värst av allt: Du vet att det handlar om dej och alla de människorna som trycker på gilla-knappen likaså delar samma åsikt som statusuppdateraren.
Hur kan det tillfredsställa? Kanske för den gruppen människor, känns det oerhört underbart att veta att alla de som gillar står på din sida. Ja men visst, mobba ut den personen som vet att det handlar om denne. Låt den stå ensam kvar då och aldrig få säga sitt.
Facebook var kul ett tag. När det var nytt och alla ens vänner gick med. Man skickade roliga klipp till varandra, fick kontakt med gamla vänner man inte pratat med på länge, delade kärlekslåtar i hemlighet och uppdaterade om riktigt verkliga och viktiga saker. Jag vet inte riktigt vad det var som hände för mej.
Det var inte roligt längre. Samma folk som uppdaterade samma saker hela tiden. Aldrig något nytt och sällan något speciellt roligt heller för den delen.
Sedan hände något… Bla bla bla (personligt), men tillslut tröttnade jag och tog bort hela kontot – och inget har känts mer befriande!!! Inte bara slapp jag “se” allt snack som gick, jag slapp även att plocka bort folk som jag inte ville ha kvar på vänlistan! Snäll som jag är, som sagt, så får jag lite ont i magen av att plocka bort folk… ni vet, när hen märker det så kanske hen blir skitsur och så börjar en karusell om något.
Man får passa sej riktigt noga med sitt frispråkiga ventilerande, du kan tappa vänner eller bli av med jobbet. Ändå är vi tvångsmässigt beroende av att bli bekräftade och få respons – sociala varelser som vi är. Men härligast är väl ändå att ta en fika på stan, där man träffas? Eller ni kanske chattar om det?
Ett litet tips iallafall, spar på sarkasmerna. I skrift missar man lätt skiftningar i språket.
I övrigt är väl Facebook egentligen ganska kul ändå. Man “träffar” ju ändå människor man inte pratat med på länge. Man kanske skaffar sej nya vänner. Möjligtvis skapar man nya kontakter och ett större nätverk – speciellt om man är företagare.
Vad missar man när man inte ha Facebook då? Tja, folk som är gravida, vem som är tillsammans med vem, vilka som kommer ut ur garderoben, kalas och andra festligheter (event), när folk byter nummer etc. Inte så värst viktiga ting egentligen. Förr eller senare når djungeltelegrafen fram till mej med.
Men Facebook är inget för mej och jag är glad att jag permanent (efter jävligt mycket om och men!) fick bort det tillslut. Det lustiga är att så många hört av sej och sagt “hittar dej inte på Facebook, varför?” och när jag då förklarar “nae men alltså jag har integritet” – skämt å sido, jag vill bara inte ha det längre – så börjar dom oftast tänka lite och se att Facebook kanske inte är så jäkla kul alla gånger och tvånget att gå in där känns enormt för de flesta. Men har dom tagit bort sitt konto? Inte vad jag vet.
Tack för mej!
;
Vi har grillat kyckling, gosat med katterna, lekt med Valle och bara myst!
